Interna länkar:

2 Checklista (vid brister, se 3)

2.1 Ansökningsavgift, tilläggsavgift KFM, rättshjälp, eller behövs inte

En förutsättning för att påbörja handläggningen av de allra flesta tvistemål och ärenden är att en ansökningsavgift har betalats. Avgiften är, fr.o.m. den 1 juli 2014, 900 kr för allmänna domstolsärenden, familjemål och FT-mål, medan avgiften är 2800 kr för ordinarie tvistemål m.m. Betalas inte avgiften trots föreläggande därom ska ansökan avvisas (slutligt beslut, ej särskilt uppsatt, i handläggnings­protokoll). OBS att om käranden kan lida rättsförlust om talan avvisas (t.ex. vid preskriptions- eller klanderfrist) måste före­läggandet att betala avgiften delges! I övriga fall behövs inte delgivning. Se RB 42:3–4, ÄL 9–10 §§, och förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna dom­stolarna.

När ett mål överlämnas till tingsrätt från Kronofogdemyndigheten utgår, fr.o.m. den 1 juli 2014, en tilläggsavgift, utöver ansökningsavgiften vid KFM på 300 kr. Tilläggsavgiften är 600 kr för FT-mål och 2500 kr för ordinarie tvistemål m.m. Betalas inte avgiften trots föreläggande därom ska ansökan avvisas (slutligt beslut, ej särskilt uppsatt, i handläggnings­protokoll) och om ett utslag har meddelats ska det samtidigt undanröjas. Se 20 § 2 st och 61 a § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, 1 § förordningen (1992:1094) om avgifter vid kronofogdemyndigheterna, och 2 § förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna.

Om ett mål börjat handläggas enligt reglerna för FT-mål (RB 1:3 d) så tas ingen ny, ytterligare, avgift ut om målet enligt rättens beslut ska handläggas enligt andra bestämmelser, vilket får förmodas avse om målet senare börjar handläggas som ett ordinarie T-mål. Se förordning (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna, Bilagan, sist under Kategori A: ” För ett tvistemål där 1 kap. 3 d § första stycket rättegångsbalken tillämpas tas ingen ny avgift ut om målet enligt rättens beslut ska handläggas enligt andra bestämmelser.” [Jag vet, det dummaste stället att gömma en regel, någonsin.]

Om käranden ansöker om rättshjälp i samband med ansökan ska rättshjälps­ansökan först prövas, därom se rättshjälpslagen (1996:1619) och Domstolsverkets handbok om rättshjälp. Bifall till rättshjälp tecknas i regel i särskilt beslutsfält på ansöknings­handlingen. Avslag på ansökan om rättshjälp sätts i regel upp i ett protokoll (beslut under rättegång i handläggnings­protokoll). Om käranden beviljas rättshjälp (eller om denne redan har beviljats rättshjälp av Rätts­hjälps­myndigheten) befrias denne från kravet att betala ansökningsavgift. Om rättshjälp däremot inte beviljas ska käranden föreläggas att betala ansökningsavgiften (se nedan). Se 19 § RhjL.

Det händer att käranden betalar ansökningsavgift och ansöker om rättshjälp, detta för att snabba upp handläggningen utifall att tingsrätten nekar rättshjälp. I dessa fall torde det vara möjligt att, genom beslut av domare, återbetala ansökningsavgiften om rättshjälp beviljas.

(De aktbilagor som rör rättshjälp indexeras lämpligen längst ner till höger på åtgärdsbladet; se nedan om Handlingar av särskilt intresse, 5.3.)

Vissa mål och ärendetyper är befriade från skyldighet att betala ansökningsavgift, t.ex. ansökan om verkställighet av umgänge enligt FB 21 kap samt verkställighet av utländskt vårdnadsavgörande (dvs. överflyttning av barn enligt 1980 års Haagkonvention). Se Domstols­verkets ärendehandbok http://www.dvhandbok.domstol.se/

När ett ärende överlämnas till tingsrätt på grund av ett överklagande utgår ingen avgift. Detta gäller t.ex. beslut av Lantmäteriet/Inskrivningsmyndigheten (avd 4), Överförmyndaren (avd 1) och Kronofogdemyndigheten (Nacka tingsrätt). Detsamma gäller när någon begärt rättens prövning av Åklagar­myndighetens beslut om besöksförbud.

2.2 Fullmakt/register för käranden/sökanden

(Se även Partsställning nedan beträffande partsbehörighet och processbehörighet.)

Markera om det för en fysisk person som kärande finns angivet personnummer samt om det har givits in personbevis, annat jämförbart utdrag ur folkbokföringen, utländska identitets­handlingar, kopior av pass el dyl. Käranden är i princip skyldig att ge in sådant, men domstolen kan kontrollera mycket av detta via Infotorg eller Navet (via Vera), vilket vi i regel gör (bör aktbilageras, se nedan). Man kan dock förelägga parten att ge in detta. Denna utredning visar att käranden är den han/hon påstår och kan behövas i familjemål för att klargöra om domstolen är rätt forum (mer om Forum nedan) och om käranden har den familje­rättsliga anknytning till svaranden som krävs för att kunna föra aktuell talan (se även Parts­ställning nedan). Om parten är ett underårigt barn företräds denne i regel av en vårdnadshavare, förmyndare eller möjligen en god man. Om en part försöker föra en talan som inte är laglig kan detta leda till avvisning (torde vara fallet om en icke-förälder ansöker om vårdnad om ett barn) eller en ogillande dom. Se RB 11:4, 33:1 st 2 p 1 och 42:5.

Markera om det för en juridisk person som kärande finns angivet organisationsnummer samt om det har givits in registreringsbevis/register­utdrag (från t.ex. Bolagsregistret, Infotorg, eller utländskt register) eller andra handlingar som utvisar existens och firmateckningsrätt (t.ex. stadgar, stämmo- eller styrelseprotokoll) för käranden. Käranden är i princip skyldig att ge in sådant till styrkande av dess existens samt firmateckningsrätt. Domstolen kan dock kontrollera mycket av detta via Infotorg, vilket vi i regel gör (bör aktbilageras, se nedan). Om olika uppgifter framgår av Infotorgs allmänna uppgifter och Bolagsverkets registrerings­bevis (vilket kan hämtas elektroniskt via Infotorg) ska registreringsbeviset användas. Man kan förelägga parten att ge in dessa handlingar, men det tar vanligen bara onödig tid. Se RB 11:4 och 33:1 st 2 p 1.

I vissa fall är verkställande direktör (VD) behörig att teckna en juridisk persons firma i en rättegång, men praxis verkar splittrad. Se RH 1995:87 (godtogs) jämförd med RH 2003:40 (godtogs ej).

Om käranden företräds av ombud ska fullmakt i original ges in. Fullmakten ska vara under­tecknad av parten själv eller en behörig ställföreträdare/firmatecknare för parten. Inkommer inte fullmakt och ansökan heller inte är underskriven av käranden ska ansökan avvisas. Fullmakten kan återsändas till parten/ombudet på begäran, men vi ska då behålla en kopia med signerad anteckning att ”originalet har företetts/förevisats/visats upp”. Se RB 11 kap och 12:8–10.

Ombud behöver i regel inte förete fullmakt vid ansökan till Kronofogdemyndigheten, vilket gäller även vid summarisk process (ansökan om betalningsföreläggande och hand­räckning). Fullmakt måste dock ändå företes vid tingsrätten. Se 66 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning samt UB 2 kap 6 § 2 st.

En fullmakt gäller i regel till dess att den återkallas, även om parten t.ex. avlider (se RB 12:19). Dock upphör fullmakter att gälla om t.ex. ett bolag träder i likvidation, vilket även torde gälla rättegångsfullmakter (se NJA 2012 s. 328).

För ombud för staten, kommun och myndighet gäller särskilda regler. I många fall kan en tjänstemans påstående att han har behörighet att företräda myndigheten godtas. Se RB 12:11 och RH 1992:29.

Notera att i ärenden kan man underlåta att ta in ovan nämnda utredning. Skriftlig fullmakt måste företes endast om det behövs. Se 9 § 3 meningen och 47 § ÄL.

Om en ansökan görs av någon som inte är behörig att företräda parten så ska ansökan avvisas redan av den anledningen. Fitgers kommentar till RB 11:4 stadgar dock att ”den omständigheten att någon inte följer ett föreläggande att ge in en sådan bevisning som avses i paragrafen ger inte i sig grund för avvisning”. Detta kan dock enligt min mening inte tolkas på så sätt att domstolen är förhindrad att avvisa ansökan om den uppgivna ställföreträdaren/ombudet faktiskt inte är behörig. Uttalandet måste snarare ta sikte på t.ex. den situationen att en ställföreträdare faktiskt är behörig (vilken man kan se om man kontrollerar med Bolagsverket) men detta inte varit känt för domstolen (domstolen har uppenbarligen inte kontrollerat BV), och parten/stf:n sedan inte följt ett (möjligen onödigt) föreläggande att inkomma med behörighetshandlingar. Det måste i det läget vara fel att avvisa endast med hänvisning till att föreläggandet inte har följts. Domstolen bör i stället själv inhämta nödvändiga uppgifter från BV eller Infotorg.

Vad som sagts ovan om avvisning torde gälla även avseende utländska juridiska personer och associationer som inte är registrerade, men dylika kan leda till praktiska problem som får lösas från fall till fall. Det torde aldrig vara fel att avvisa en ansökan från en juridisk person som inte lyckas visa sin egen existens, men det är något besvärligare att avvisa en talan endast eftersom käranden/sökanden inte lyckas visa att svaranden/motparten existerar, eller ange dess ställföreträdare/delgivningsmottagare.

När tingsrätten gör registersökning eller på elektronisk väg beställer registrerings- eller personbevis avseende en part bör resultatet skrivas ut och aktbilageras. Flera sidors utdrag samt för flera parter kan buntas ihop till en aktbilaga, kallad t.ex. ”Registerutdrag”.

(De aktbilagor som är fullmakter, registreringsbevis och dylikt indexeras lämpligen längst ner till höger på åtgärdsbladet; se nedan om Handlingar av särskilt intresse, 5.3.)

2.3 Fullmakt/register för svaranden/motparten

(Se även Partsställning nedan beträffande partsbehörighet och processbehörighet.)

Som 2.2 men avseende svaranden. Det är dock än så länge upp till käranden att ge in utredning. Se RB 33:1 st 3.

Här kan nämnas att beträffande frågan om domstolens behörighet (främst domsrätt och/eller forum) är det i princip käranden som är skyldig att ge in relevant utredning. Beträffande svarandens firmateckningsrätt är det dock svaranden som är skyldig att ge in relevanta handlingar. Alltjämt gäller dock att domstolen kan kontrollera via Infotorg.

2.4 Underskrift

Stämningsansökan i tvistemål ska vara egenhändigt undertecknad av käranden eller dennes ombud. Motsvarande krav torde inte gälla för svaromål, och heller inte för inlagor i ärenden. Se RB 42:2 st 3, och 4–9 §§ ÄL jämförda med den bestämmelsen.

Om ett mål har överlämnats från Kronofogdemyndigheten ska de av sökanden/käranden ingivna handlingarna anses som stämningsansökan, och därför räcker det att antingen ansökan eller överlämnandeskriften är undertecknad i original. Se 60 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Inlagor per fax och e-post kan i regel godtas, om avsändarens identitet inte framstår som osäker. Se RB 33:3 st 3 och 44 § st 3 ÄL.

2.5 Domsrätt

Regler om svensk domstol över huvud taget är behörig är bl.a.:

  • tvist på privaträttens område med anknytning till EU utom Danmark (fordringar, skadestånd, m.m., dock inte makars förmögenhetsförhållanden, och numera inte längre underhåll); nya Bryssel I-förordningen (även kallad Bryssel I a) (EU nr 1215/2012) som ersätter gamla Bryssel (EG nr 44/2001), gamla Bryssel I gällde även i förhållande till Danmark genom ett särskilt avtal mellan Danmark och EU (vilket nämns i ingressens skäl 8 till nya),
  • tvist på privaträttens område med anknytning till EES; Luganokonventionerna,
  • tvist med anknytning till konkurs, främst återvinning i konkurs; art 3.1 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden, och EG domstolens avgörande den 12 februari 2009 i mål C 339/07 (notera även NJA 2013 s. 31),
  • äktenskapsskillnad* och föräldraansvar; Bryssel II-förordningen (EG nr 2201/2003),
  • föräldraansvar; 1996 års Haagkonvention samt lagen (2012:318) om 1996 års Haagkonvention,
  • ansökan om verkställighet enligt 21 kap föräldrabalken; Bryssel II-förordningen (EG nr 2201/2003) men även NJA 2011 s 507 som tydliggör att behörigheten då är vidare,
  • äktenskap*, adoption och förmyndarskap inom Norden; KF (1931:429) om vissa internationella rätts­förhållanden förande äktenskap, adoption och förmyndarskap (Nordiska äkten­skaps­­förordningen; NÄF),
  • äktenskap* och förmyndarskap enligt nationell svensk IP-rätt; lagen (1904:26 s 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmyndarskap (IÄL eller 1904 års lag),
  • underhåll, till make/maka, barn och andra pga. släktskap; underhållsförordningen (EG nr 4/2009),
  • makars och sambors förmögenhetsförhållanden; lagen (1990:272) om makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF),
  • faderskap; lagen (1985:367) om internationella faderskapfrågor.

Se avsnitt 3.2 beträffande vilka åtgärder tingsrätten vidtar vid problem med domsrätt.

*Se nedan för lathund avseende svensk domsrätt (eller inte) vid äktenskapsskillnad.

Om Bryssel I-förordningen, Bryssel I-konventionen eller Luganokonventionen aktualiseras är detta en indikation på att målet ska omfördelas till avd 4 efter samråd mellan chefs­rådman eller beredningsjurist på respektive avdelning (se nedan om Avdelning). Familjemål och återvinning i konkurs med internationell anknytning ska dock handläggas på avdelning 2.

I familjemål och ärenden prövar domstolen ex officio om svensk domsrätt föreligger, och det kan vid denna prövning finnas anledning att förhålla sig kritisk till kärandens uppgifter. Domstolen har en viss utredningsskyldighet i denna fråga. Föreligger för närvarande inte svensk domsrätt ska ansökan avvisas. Se t.ex. Bryssel II art 17, RB 34 kap.

Det kan dock i vissa fall vara lämpligt att – även om domsrätten är tveksam – först utfärda stämning, låta svaranden yttra sig över domsrättsfrågan och därefter ta ställning. Notera att frågan om domsrätt i vissa fall kan vara helt eller delvis dispositiv! Se t.ex. Bryssel II art 12.3 och Bryssel I art 23–24.

I vissa fall ska en domsrättsregel även tillämpas som en forumregel; se avsnitt 2.6.

Lathund: Domsrätt vid äktenskapsskillnad. Inledningsvis ska påpekas att Bryssel II gäller som svensk författning med företräde framför andra svenska författningar; Bryssel II ska alltså tillämpas även på makar och situationer som helt synes sakna anknytning till Sverige eller EU! Bryssel II art 59 medger dock att Sverige (och Finland) tillämpar NÄF (nordiska äktenskapsförordningen) före Bryssel II (nödvändiga förklaringar har avgivits av staterna). I sista hand tillämpas IÄL (1904 års lag). Således:

  1. Om makarna har hemvist i och är medborgare i samma eller olika nordiska länder tillämpas 7 § NÄF. (NÄF har f.ö. sedan 2001 samma lydelse som Bryssel II.)
  2. Om NÄF inte gäller tillämpas Bryssel II art 3–7, även om makarna eller situationen till synes saknar anknytning till Sverige eller EU (se NJA 2011 s 499, som dock rörde föräldraansvar).
  3. Om Bryssel II art 3–5 inte utpekar svensk domstol som behörig får 3 kap 2 § IÄL (främst 2 p) tillämpas, om inte Bryssel II art 6–7 förbjuder detta. I korthet får svensk domstol inte grunda sin behörighet på IÄL om en annan EU-stat är behörig enligt Bryssel II art 3–5 (art 7.1) eller om svaranden är medborgare i en annan EU-stat (art 6 b). Minns att Danmark inte räknas som EU-stat vid tillämpning av Bryssel II.

2.6 Forum

Regler om forum, dvs. vilket svensk domstol som är behörig, finns rörande bl.a. (*-märkta är exklusiva forumregler, se mer om det nedan):

  • tvistemål i allmänhet; RB 10 kap,
  • talan mot fysisk person; RB 10:1 st 1 och 2; notera att ”den 1 november föregående år” räknas från delgivning av stämningen, inte från när ansökan kom in (se Fitgers kommentar till RB 10:15, som dock inte exemplifierar med just RB 10:1), se nedan vid mål överlämnat från KFM,
  • talan mot juridisk person; RB 10:1 st 3 och beträffande forum i Stockholmsregionen SFS 2007:73 (se lathund nedan),
  • tvist om arv eller testamente*; RB 10:9 st 1,
  • klander av arvskifte*; ÄB 23:5 och ÄktB 17:8,
  • tvist om bodelning mellan makar eller sambor*; RB 10:9 st 2,
  • klander av bodelning*; ÄktB 17:8,
  • exklusivt fastighetsforum* (torde omfatta även prisavdrag pga. fel i fastighet, se Fitger; med fastighet jämställs även bostadsrätt, se Gärdes kommentar; tingsrätter handlägger numera även arrendetvister); RB 10:10,
  • dispositivt fastighetsforum; RB 10:11,
  • forum vid kumulation; RB 10:14,
  • prorogationsavtal; RB 10:16,
  • skiljeavtal; RB 10:17 a och 4 § lagen (1999:116) om skiljeförfarande,
  • skadeståndstalan mot staten ska i vissa fall prövas av hovrätt eller Högsta domstolen som första instans*; 3:10 skadeståndslagen samt RB 2:2 och 3:3, men se även NJA 2009 s. 873 och NJA 2010 s. 363 beträffande vissa särskilda situationer,
  • kontrollavgift vid olovlig parkering (OBS: ska till avdelning 5!); 9 § 2 st lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering,
  • klander av konkursförvaltarens slutredovisning*; 13:7 st 2 KonkL (exklusiv regel enligt Ekelöf, Rättegång II §11 I in fine),
  • äktenskapsskillnad*; ÄktB 14:3 (med ”hemvist” torde avses samma som i RB 10:1 st 2),
  • vårdnad, boende och umgänge med barn; FB 6:17 (OBS ej exklusiv regel, se RH 1999:6! utom då gemensam),
  • gemensam ansökan om vårdnad, boende eller umgänge med barn*; FB 6:17 (exklusiv enligt RB 10:17 st 1 p 7),
  • underhåll till barn; FB 7:12, samt anmärkningen nedan att vissa domsrättsregler även gäller som forumregler,
  • fastställande av faderskap*; FB 3:7 (exklusiv enligt Fitgers kommentar till RB 10:21, notera dock att st 1 endast är tillämplig om soc faktiskt för talan, se Zeteo-kommentaren till FB),
  • hävande av faderskap/hävande av bekräftelse av faderskap; FB 3:3.

Vissa domsrättsregler ska även tillämpas som forumregler, som då kan ”tränga ut” en annan nationell forumregel. I så fall ska alltså domsrättsregeln som pekar ut en viss domstol även tillämpas som om det vore den enda existerande forumregeln enligt svensk rätt. Därmed dock inte sagt att forumregeln med automatik ska tillämpas såsom exklusiv! Pålsson, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna, 1 uppl, s 107.

Bl.a. följande fall påminner om vanliga tvistemål men ska på grund av särskilda regler inte handläggas av tingsrätt:

  • mål som ska handläggas av mark- och miljödomstol*, MB 21 kap, och numera även sådana mål som tidigare handlades vid statens va-nämnd* (lades ned den 1 januari 2016); 53 § lagen (2006:412) om allmänna vattentjänster,
  • fråga som ska handläggas i hyres- eller arrendenämnd*; se t.ex. JB 8:30 och 12 kap,
  • arbetstvist ska i vissa fall till Arbetsdomstolen*, i andra fall till avdelning 3; lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.

Rätt domstol pga. adress söks fram via postnummer på http://www.domstol.se/Sok/?tab=postalcode

Se avsnitt 3.2 beträffande vilka åtgärder tingsrätten vidtar vid problem med forum.

Om en exklusiv forumregel (ovan markerade med *, samt ytterligare angivna i RB 10:17) är tillämplig ska målet, om käranden samtycker, överlämnas till behörig domstol (inte nöd­vändigt­vis en tingsrätt! dock oklart om specialdomstolar omfattas). Samtycker inte käranden ska ansökan avvisas. Att forumregler i ärenden alltid är exklusiva följer av RB 10:17 st 1 p 7. Se RB 10:17 och 10:20 a. Bestämmelsen gäller endast när ansökan kommer in till tingsrätten, således inte senare under handläggningen. Om en exklusiv forum­regel missats men uppdagas senare kan dock, av rent pragmatiska skäl, överlämning ske till rätt domstol, men i så fall ska samtycke från en domare på den mottagande domstolen inhämtas och antecknas (se även RH 1997:94 som berör frågan).

Om en dispositiv forumregel gäller ska målet handläggas även om tingsrätten inte utpekas som behörig. Talan ska dock avvisas om svaranden i rätt tid (på dagen när!) gör en befogad foruminvändning. Se RB 34:2-3.

Tingsrätt som, med beaktande av de omständigheter käranden åberopat till stöd för tings­rättens behörighet, inte är behörig är förhindrad att meddela tredskodom eller annars avgöra målet om svaranden inte går i svaromål. Vid utevaro ska käromålet då avvisas. Se RB 10:18.

Om målet har överlämnats från KFM (pga bestridande eller återvinning) och det inte framgår av handlingarna att tingsrätten är behörig ska målet överlämnas till en tingsrätt som kan vara behörig. OBS att i dessa fall beaktas även forumregler som inte är exklusiva, att parternas inställning till överlämningen varken ska eller behöver inhämtas, samt att vi bara kan överlämna till annan tingsrätt (rimligen inkluderande särskilda domstolar vid tingsrätt såsom Mark- och miljödomstol eller Patent- och Marknadsdomstolen) eller Arbetsdomstolen (således inte till t.ex. hovrätt eller förvaltningsdomstol). Se 61 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning, samt lagen (1991:852) om betalningsföreläggande för fordringar i arbetstvister. Vid en ansökan kring ett årsskifte kan följande sägas. Följande händelser kan tänkas ske olika år: ansökan vid KFM, delgivning av betalningsföreläggandet med svaranden, målet inkom till tingsrätten (pga. bestridande eller återvinning), tingsrätten förordnade om målets handläggning, samt första gången svaranden delges ett föreläggande från tingsrätten. Min bedömning är att RB 10:1, läst med 10:15, då gör att ”den 1 november föregående år” räknas från delgivning av betalningsföreläggandet vid KFM och ingen annan händelse (se RH 1984:145; Fitger dock av avvikande men oklar mening). Bestämmelsen (61 §) är avsedd att tillämpas endast när tingsrätten mottar målet. Det torde dock vara möjligt att överlämna målet även senare, således om tings­rätten felaktigt har börjat handlägga målet i stället för att överlämna det (se RH 1995:73 och RH 1997:94, särskilt hovrätts­presidentens uttalande för egen del).

Personer med skyddad personuppgift i folkbokföringen (dvs. sekretessmarkering enligt OSL 22:1, även kallad ”spärrmarkering”) kan vålla vissa problem då forum avgörs av dennes folkbokföring. I princip är det fortfarande personens folkbokföring som avgör rätt forum, trots att denna är hemlig. Stockholms tingsrätt är inte automatiskt rätt forum endast pga. en hemlig adress. Stockholms tingsrätt är dock behörig domstol om barnet har skyddad personuppgift om en fråga uppkommer om vårdnad, boende om umgänge (se FB 6:17 och NJA 2015 s 218). För att bedöma frågan i övriga fall har tingsrätten möjlighet att begära in uppgift även om en hemlig adress från Skatteverket, men om så bör ske, och vad tingsrätten därefter bör göra är omtvistat. Om målet överlämnas till rätt domstol (vid exklusiv forumregel, och möjligen även i övriga fall; se Fitger, som jag dock inte håller med) eller om motparten ges besked om vilken domstol som är behörig så röjs i praktiken den skyddades hemort, om än inte exakt adress. Men om talan avvisas utan anvisning om var talan rätteligen ska väckas så kränks någons rätt till en rättegång. Problemet får lösas från fall till fall. Se Fitgers kommentar till bl.a. RB 42:2. På SKV:s hemsida om skyddad personuppgift m.m. http://www.skatteverket.se/privat/folkbokforing/skyddadepersonuppgifter.4.18e1b10334ebe8bc80001711.html

Vid utredningar i familjemål (FB 6:19 st 3) då den ena föräldern eller barnet har skyddad personuppgift i folkbokföringen synes praxis vara att hela uppdraget bör ställas till soc i den ort där den andra föräldern, den som inte har skyddad personuppgift, är bosatt. Om det av någon anledning inte går får man samråda med någon soc som är villig (kanske där parterna tidigare har bott?), eller ställa uppdraget direkt till en extern utredare (sannolikt namngiven av den ”hemliga soc:en”). Utredarens namn får aldrig vara hemligt. Snabbyttranden (FB 6:20 st 2) torde kunna avges ”anonymt” av den soc där den dolda föräldern faktiskt bor, om det skulle behövas. Annars är det vanligt att den ”öppna soc:en” hör samtliga inblandade, båda föräldrarna och barnet, oavsett var dessa bor.

Snabbyttranden (FB 6:20 st 2) torde kunna avges ”anonymt” av den soc där den dolda föräldern faktiskt bor, om det skulle behövas. Annars är det vanligt att den ”öppna soc:en” hör samtliga inblandade, båda föräldrarna och barnet, oavsett var dessa bor.

Lathund: Forum för juridiska personer med säte i Stockholms kommun. Se (den något svårlästa) lagen (2007:73) om tingsrätts behörighet i vissa fall.

  1. Om den juridiska personen har säte i Stockholms kommun och postadress (enligt DV:s sökfunktion) inom Stockholms tingsrätts domsaga = Stockholms tingsrätt är behörig tingsrätt (RB 10:1 st 3 och lagen 1 § 1 st)
  2. Om den juridiska personen har säte i Stockholms kommun men postadress (enligt DV:s sökfunktion) inom Solna eller Södertörns tingsrätts domsagor = Solna respektive Södertörns tingsrätt är behörig tingsrätt (RB 10:1 st 3 och lagen 1 § 1 st)
  3. Om den juridiska personen har säte i Stockholms kommun men postadress (enligt DV:s sökfunktion) inom annan domsaga än Stockholms/Solnas/Södertörns tingsrätters domsagor = Stockholms tingsrätt är behörig tingsrätt (RB 10:1 st 3 och lagen 1 § 2 st)
  4. Om den juridiska personen har säte i annan kommun än Stockholms kommun = sök fram rätt tingsrätt med DV:s sökfunktion (RB 10:1 st 3)

Observera att handelsbolag (och kommanditbolag) inte har ett säte i forumreglernas mening, eftersom de inte har en styrelse som har ett säte. HB/KB måste endast i handelsregistret ange det län och den ort där huvudkontoret finns samt kontorets postadress, inget säte. I följd av detta är rätt forum enligt RB 10:1 st 3 alltid där förvaltningen föres, även om en postadress må leda någon annanstans. Att Bolagsverket i registret, vars uppgifter återges på bl.a. Infotorg, felaktigt anger att HB/KB har ”säte” (troligen i en önskan att ge samma information för alla associationsformer) gör inte saken bättre. I de flesta fall kan man dock utgå från att den registrerade adressen är var bolaget faktiskt för sin förvaltning, men ett registrerat säte bör bortses från. (Fenomenet ”styrelsens säte” ter sig f.ö. något ålderdomligt, och det torde inte möta några formella hinder att en association med styrelse registrerar ett säte som inte alls svarar mot var styrelsen faktiskt sammanträder eller var associationen faktiskt har sin verksamhet. Därav ses många bolag som ha säte i Stockholms län, Stockholms kommun.) Se 1 kap 1 § lagen (1980:1102) om handelsbolag och enkla bolag och 4 § handelsregisterlagen (1974:157), jfr med 3 kap 1 § ABL.

I vissa fall ansöker förvaltningsmyndigheter, t.ex. CSN eller Försäkringskassan, om stämning vid tingsrätt för att få t.ex. ett återkrav fastställt. Bakom en sådan talan ligger alltid ett myndighetsbeslut, men det enda sättet för myndigheten att få en exekutionstitel mot den enskilde är att väcka talan vid allmän domstol. Om den enskilde hade överklagat beslutet hade allmän förvaltningsdomstol genom dom prövat frågan, och en sådan dom utgjorde förut en exekutionstitel (se NJA 1991 s 363) men inte nu längre (NJA 2013 s 413, plenum). En förvaltningsrättsdom i frågan har, beklagligt nog, endast bevisverkan vid allmän domstol.

Om en ansökan vid närmare granskning och eftertanke rör något som över huvud taget inte kan handläggas vid tingsrätt, eller kanske inte ens av en domstol, bör övervägas att över­sända handlingarna till den myndighet som kan tänkas vara aktuell. Vid fara i dröjsmål bör telefon­kontakt tas med den mottagande myndigheten och handlingar även faxas. Om sökanden dock vidhåller att ansökan ska handläggas vid tingsrätt kan prövas om det kan vara en tillåten fast­ställelse­talan, men om så inte är fallet ska ansökan avvisas. Se RB 10:17 st 1 p 1 och FL 4 § 3 st. Notera dock Fitgers kommentar till RB 10:20 a, vars uttalande att överlämning inte kan ske till en förvaltningsmyndighet enligt min mening inte bör hindra att FL:s regel om översändande av handlingar tillämpas.

2.7 Adressuppgifter

Käranden är skyldig att ange adress och andra kontaktuppgifter till parterna. Det kan eventuellt bli aktuellt att avvisa en ansökan om komplettering trots föreläggande inte inkommer. Se RB 33 kap.

Om det i handlingarna framkommer flera adresser till en part får domstolen bedöma vilken adress som kan vara lämplig att använda för delgivning, eller om alla ska användas. Kontakt med käranden kan tas för att klargöra tveksamheter.

I familjemål finns möjlighet att, i målet, förordna en god man att tillvarata en bortavarande svarandes rätt i målet. (Motsvarande brist leder i övriga mål/ärenden vanligen till kungörelse­delgivning.) Se ÄktB 18:1 och FB 20:2

2.8 Klanderfrist

I vissa fall är kärandens möjlighet till framgång beroende av att talan väcks i rätt tid. Tingsrätten ska ex officio beakta att talan väcks i rätt tid bl.a. i följande fall:

  • klander av arvskifte; ÄB 23:5 (se NJA 1978 s 132, 1980 s 320 och 1982 s. 124),
  • klander av bodelning; ÄktB 17:8 st 2 (samma som klander av arvskifte),
  • talan om återgång av otillåtet förfogande av make/sambo (tvetydig, se nedan),
  • återvinning i konkurs; KonkL 4:20 (se kommentaren),
  • klander av skiljedom i inlösentvist; 22:25 ABL (eller?),
  • klander av konkursförvaltares slutredovisning; 13:7 st 2 KonkL (eller?).

Om ansökan om stämning i dessa fall inkommit för sent ska ansökan avvisas. Om det inte är uppenbart att talan väckts i rätt tid eller för sent kan man antingen förelägga käranden att inkomma med utredning eller utreda på egen hand t.ex. genom att begära in delgivnings­bevis från bodelnings­förrättaren/skiftesmannen. (Se nedan om bevisprövningen.) Det är möjligt att avvisa talan även sedan stämning utfärdats och svaromål inkommit; det kan förekomma att frågan klarnar först när svaranden uttryckligen yrkat avvisning.

I andra fall gäller förvisso liknande tidsfrister, men dessa beaktas endast på yrkande/åbe­ropande av svaranden och leder i så fall i regel till att talan ogillas i stället för avvisas (se dock nedan). T.ex. gäller detta beträffande:

  • klander av föreningsstämmobeslut; 7:17 FL (se NJA 1981 s 330),
  • klander av bolagsstämmobeslut; 7:50–52 ABL (se NJA 1981 s 330),
  • talan om återgång av otillåtet förfogande av make/sambo; ÄktB 7:9 och 25 § SamboL torde kräva invändning och isf leda till ogillande (eller???), men om lagfart eller inskrivning har beviljats (se andra meningen) torde detta enligt Totties kommentar leda till avvisning (torde då även beaktas ex officio),
  • tvist om försäkringsersättning; 7:4 och 16:5 FAL,
  • preskription av fordran; Preskriptionslagen (1981:130),
  • för sen reklamation; t.ex. 32 § KöpL, 23 § KKöpL, 17–18 §§ KTjänstL,
  • talan mot sysslomans förvaltning; HB 18:9.

Dessa fall behöver alltså ingen särskild åtgärd av domstolen då ansökan kommer in utan frågan prövas materiellt som en del av saken. Detta till trots lyder lagtexten dessvärre ofta att ”rätten att väcka talan går förlorad” el.dyl.

Det finns dock situationer då tingsrätten först på invändning av svaranden ska avvisa en talan. (Att tingsrätten ex officio kan ogilla en talan följer av RB 42:5.)

  • klander av testamente; ÄB 14:5 (se RH 2004:25; Göta hovrätts beslut 2002‑02‑21 i ärende Ö 1454‑01, som tidigare var sökbart via Infotorg Juridik, hävdar dock att det ska prövas som en del av saken, dvs. i så fall ogillas),

Frågan om när en frist börjar löpa får ibland avgöras genom en prövning av bevis, och i princip gäller vanlig fri bevisprövning. I vissa fall måste dock av rättssäkerhetsskäl regler om rättsmedelsfrister tillämpas formellt, i sådan mening att handlingar uttryckligen måste ha skickats till mottagaren för delgivning, och att denne kanske t.o.m. måste ha blivit formellt delgiven genom undertecknande av kvitto, av stämningsman el.dyl. Detta hade tidigare främst betydelse då tredskodomar och utslag skulle delges svaranden och återvinningsfristen löpte från delgivning, men principen kan fortfarande tänkas gälla vid klander av bodelning, arvskifte o.dyl. Se NJA 1979 s 481, NJA 1981 s 988 och NJA 1982 s. 188 (formell tillämpning vid delgivning av TR, vilket möjligen bör tillämpas analogt beträffande mottagande av bodelning och arvskifte), samt RH 1999:99 (fri bevisprövning vid delgivning av testamente).

När tingsrätten är överprövande (eller prövande) instans av annan myndighets beslut (se exempel vid 2.1) ska den myndigheten avgöra om ett överklagande (eller begäran om prövning) inkommit i rätt tid. Tingsrätten torde vara bunden av myndighetens beslut i den frågan.

2.9 Klar partsställning

Huvudregeln är att ett tvistemål har en kärande som ansöker om stämning mot en svarande, medan ett ärende har en sökande som ansöker om något mot en motpart. Partsställningen fixeras i princip när stämning utfärdas och torde därefter inte kunna ändras. Möjligen kan man vara mer flexibel i ett ärende. Se även möjligheten till partsbyte i RB 13:7. Om det i ett inledande skede framgår att partsställningen är felaktig bör tingsrätten se till att den korrigeras. Om käranden vidhåller en talan som, enligt tingsrättens uppfattning, riktas mot fel part kan detta leda till att talan avvisas (t.ex. kan ingen annan än en av makarna klandra en bodelning, och en klandertalan kan inte riktas mot bodelningsförrättare) eller ogillas (t.ex. leder en befogad invändning om att svaranden inte är rätt gäldenär i förhållande till den kärande borgenären till att talan ska ogillas).

Då ett mål överlämnats till tingsrätten från KFM torde partsställningen därigenom redan vara fixerad. Eventuella problem torde alltså inte kunna lösas formlöst utan talan får avvisas eller ogillas om käranden inte återkallar. Se dock möjligheten till partsbyte i RB 13:7.

Om svaranden har ansökt om återvinning av ett utslag eller en tredskodom ska parts-ställningen inte ändras; käranden är fortfarande kärande, svaranden är fortfarande svarande, även om svaranden just nu kan uppfattas som sökande. (Om svaranden/återvinningssökanden återkallar sin ansökan om återvinning ska målet i regel dock avskrivas med erinran om att utslaget/tredskodomen står fast, i vart fall om så sker ganska snart efter ansökan om återvinning. Om det sker senare kan svaranden ses som att ha medgivit talan.) Om återvinning, se RB 44:9–10 och 52–54 §§ lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

En part som saknar partsbehörighet kan inte uppträda som part i rättegång. En ansökan från eller mot en sådan part ska avvisas, om det inte går att ”lysa igenom” och t.ex. anse att en talan mot ett enkelt bolag rätteligen avser bolagsmännen om dessa är kända. En part som i och för sig har partsbehörighet men saknar processbehörighet kan vålla särskilda problem (t.ex. en juridisk person som helt saknar ställföreträdare och ännu inte har tvångs­likviderats). Om bristen inte går att avhjälpa kan en sådan brist medföra att ansökan ska avvisas, men om delgivning kan ske på annat sätt än med en fysisk person torde detta inte vara något problem. Se t.ex. Ekelöf Rättegång II men framför allt Fitger om RB 11:2.

Om en talan avser flera kärande och/eller flera svarande kan målet i formell mening vara flera mål som formlöst har kumulerats med stöd av RB 14 kap. Se även övriga bestämmelser om kumulation. Se RB 14 kap.

Om det på någon sida föreligger nödvändig processgemenskap kan det vara lämpligt att fästa kärandens (eller möjligen svarandens) uppmärksamhet vid detta. Det synes inte finnas något generellt svar på om en eventuell brist i detta avseende ska leda till avvisning eller en ogillande dom. Se Fitger RB 14:8 med vidare hänvisningar.

Särskilda regler finns om partssuccession. Se RB 13:7.

Om en part avlider bör dennes dödsbo få möjlighet att inträda i processen. Om den avlidne var svarande torde RB 13:7 st 3 möjliggöra för käranden att tvinga in dödsboet i rättegången. Om den svarande avled innan talan väcktes bör dödsboet alltid vara rätt ansvarssubjekt; en avliden person kan i sig inte vara part i rättegång. Dödsbon företräds i regel av dess delägare, eller en boutredningsman om sådan är förordnad. Se Fitgers kommentar till RB 13:7, och beträffande ställföreträdare för dödsbo, ÄB särskilt 18:1 a. Här avses alltså personens dödsbo till skillnad från dödsboets delägare. Se dock nedan beträffande avliden person och klander av t.ex. bodelning!

Beträffande en part i konkurs gäller följande. Parten i konkurs är i processuellt hänseende ett separat subjekt skilt från partens konkursbo. Parten i konkurs företräder i princip fortfarande sig själv (även om denne, om det är en fysisk person, inte förfogar över annan egendom än sitt benificium). Partens tillgångar står i och med konkursen under förvaltning av en konkurs­förvaltare som företräder konkurs­boet. Om en ansökan rör en kärande eller svarande i konkurs måste klargöras om det är parten i konkurs eller konkursboet som avses. En talan rörande egen­dom (med detta menas i regel inte penningmedel) som hör till konkursboet kan enbart föras mot konkursboet; om en sådan talan vidhålls mot subjektet i konkurs ska talan avvisas. En borgenär som har en fordran på en gäldenär i konkurs kan antingen bevaka denna fordran i konkursen eller föra en talan vid tingsrätt mot gäldenären i konkurs eller mot konkursboet; en sådan talan mot gäldenären i konkurs ska alltså inte avvisas (avvakta HD i Ö 1743-10!). Se lagkommentaren till 3:9 KonkL och NJA 2011 s. 306.

Om en part försätts i konkurs under målets handläggning ska konkursförvaltaren under­rättas. I många fall saknas det anledning för käranden att driva en process mot en svarande som försatts i konkurs. Se 3:9 KonkL.

Om konkursen för en juridisk person som är part avslutas utan överskott och den juridiska personen därigenom upplösts så kan den i regel inte längre vara part i rättegång. Talan ska då i regel avvisas. Se NJA 1999 s 237.

Vid talan om återvinning i konkurs är i regel konkursboet, företrätt av konkursförvaltaren, kärande. I vissa fall kan en borgenär i konkursen föra en återvinningstalan för konkurs­boets räkning, men borgenären är likväl kärande i målet och svarar bl.a. såsom kärande för rätte­gångs­kostnader (till skillnad från om denne skulle behandlas som ställföreträdare för konkurs­boet). Svarande är det subjekt som påstås ha tillgodogjort sig betalningen el.dyl. Se 4:19 KonkL.

Beträffande familjemål gäller följande.

  • Mål om äktenskapsskillnad är alltid en tvist mellan makarna.
  • Mål om föräldraansvar (vårdnad, boende och umgänge med barn) är en tvist mellan föräldrarna eller, i sällsynta fall, förälder/-rar och särskilt förordnade vårdnadshavare eller social­nämnden (se FB 6 kap).
  • En gemensam ansökan om äktenskapsskillnad/föräldraansvar är ett mål med två sökande. Om målet blir tvistigt blir den som först framställer ett icke-gemensamt yrkande käranden, den andra blir svarande.
  • Ärenden om kvar­sittande­rätt eller dylika yrkanden som kan hand­läggas i ett mål om äktenskapsskillnad eller föräldraansvar (se t.ex. ÄktB 14:5, FB 6:17 och 7:12) har samma partsställning som målet.
  • Underhållsbidrag till make är en tvist mellan makarna/f.d. makarna.
  • Underhållsbidrag till barn som handläggs i ett mål om äktenskapsskillnad eller föräldraansvar har samma partsställning som det målet.
  • Om talan om underhållsbidrag till barn förs separat är det rätteligen barnet som är part i förhållande till den underhållsbidragsskyldige föräldern. Den andra föräldern upp­träder som ställföreträdare för barnet.
  • Mål om fastställande eller hävande av faderskap är en tvist mellan barnet och den eventuella fadern. Ett underårigt barn företräds av dess vårdnadshavare (FB 3:5). Avliden företräds av dess arvingar. Om en svarande man i ett mål om fastställande av faderskap yrkar att en annan man ska stämmas in i målet såsom eventuell fader (se FB 3:6 st 3) blir den andra mannen ytterligare en svarande i målet och barnet är kärande även i förhållande till den svaranden.

Beträffande klander av bodelning väcker den missnöjda maken/sambon talan mot den andra maken/sambon. Parterna ska kallas kärande och svarande, således inte klagande och motpart eller något annat.

Beträffande klander av arvskifte väcker den missnöjda dödsbodelägaren/förmånstagaren talan mot samtliga övriga dödsbodelägare/förmånstagare. Talan måste väckas mot samtliga övriga berörda (se Wallins kommentar till ÄB 23:5) och tingsrätten bör leda käranden och målet i den riktningen. Om käranden vidhåller att talan enbart ska väckas mot vissa av de övriga berörda kan tingsrätten möjligen bortse från detta och ange samtliga övriga som svarande i alla fall, eller så får talan avvisas. Parterna ska kallas kärande och svarande, således inte klagande och motpart eller något annat. Observera att det kan hända att en eller flera av svarandena instämmer i kärandens talan och att tvisten i det fallet i praktiken är mellan å ena sidan käranden och dennes sympatiserande svarande och å andra sidan svaranden som faktiskt bestrider.

Vid klander av bodelning, och troligen arvskifte, då den ena maken/sambon är avliden är det i stället dennes dödsbodelägare, inte dennes dödsbo, som är rätt part. ÄktB 17:8 och 9:5 samt RH 1996:131.

Beträffande ogiltighet av testamente så väcker den missnöjda dödsbodelägaren/förmånstagaren talan mot valfritt antal av övriga dödsbodelägare/förmånstagare. Tvisten och domens rättskraft gäller dock enbart i förhållande till de som stämts in i målet. Parterna ska kallas kärande och svarande, således inte klagande och motpart eller något annat. De ogiltighetsgrunder som anges i 13 kap ÄB måste göras gällande genom klander av testamente. En sådan talan måste väckas inom viss tid (se 2.8 ovan), men gäller endast då arvinge gör gällande sådan ogiltighet. ÄB 13 kap och 14:5 samt Walins kommentar (Norstedts/Zeteo).

Talan om förklaring att överlåtelse av viss egendom utan den andra makens/sambons samtycke är ogiltig är en tvist mellan maken/sambon som inte givit sitt samtycke (kärande) och köparen/mottagaren av egendomen (svarande). Se kommentaren till ÄktB 7:9 och 25 § SamboL.

Beträffande vissa associationsrättsliga mål gäller följande. Klander av stämmobeslut är en tvist mellan den klandrande aktieägaren/föreningsmedlemmen som kärande och bolaget/före­ningen som svarande (se 7:50 ABL, 7:17 FL). Minns här 8:13 ABL, att en styrelse i AB måste anmälas till BV för att uppdraget ska börja gälla, men att anmälan dock inte behöver utmynna i en registrering (se Nereps kommentar). Minns även 7:53 ABL! Parterna ska kallas kärande och svarande, således inte klagande och motpart eller något annat. Talan om skadestånd mot en styrelse­ledamot, verk­ställande direktör m.fl. kan föras av bolaget/föreningen, en aktieägare/medlem eller annan (29:1–3 ABL, 13:1 FL). I vissa fall kan en aktieägare/medlem föra talan i eget namn men för bolagets/föreningens räkning (29:9 ABL, 13:5 st 2 FL); i så fall är aktie­ägaren/med­lemmen rätteligen kärande och den påstått skadevållande är svarande, men yrkandet formuleras som följer: ”Aktieägaren yrkar att tingsrätten ska förplikta Skadevållaren att till Bolaget, organisationsnummer, utge X kr.”

En skadeståndstalan mot staten ska i vissa fall riktas mot staten genom Justitiekanslern, i andra fall mot staten genom Kammarkollegiet eller myndigheten som utfört den påstått felaktiga åtgärden. Se förordning (1995:1301) om handläggning av skadeståndsanspråk mot staten.

Brister i partsställningen kan vara antingen ett rättegångshinder eller en fråga som ska prövas i sak. Om käranden väckt talan mot fel ansvarssubjekt eller om käranden inte äger den fordran som talan rör (”saklegitimation” eller ”talerätt” i en mening; jfr nedan), så är detta något som ska prövas i sak (NJA 2010 s. 643 och NJA 2011 s. 306). Ett eventuellt yrkande om avvisning från svaranden på sådan grund ska avslås. I andra fall är frågan ett rättegångshinder, t.ex. vid klander av bodelning (RH 1996:131, som rörde situationen då en make avlidit) eller då käranden väcker talan om fullgörelse till tredje man; ”saklegitimation” eller ”talerätt” i en annan mening än ovan (NJA 1984 s 215). Dylika rättegångshinder torde alltid beaktas ex officio av domstolen.

2.10 Yrkande

En stämningsansökan måste innehålla ett preciserat yrkande om fastställelse eller fullgörelse. Se RB 13 och 42 kap, Fitgers kommentar samt tillämplig praxis och doktrin.

Några vanliga frågor:

Yrkat belopp ska preciseras i svenska kronor eller Euro (eller???). Vid krav i andra valutor bör anges i domslutet att betalning kan erläggas även i svenska kronor enligt den för betalnings­dagen gällande växelkursen (se t.ex. NJA 1986 s 712).

Ränta kan vara avtalad. Borgenären har dock alltid rätt till ränta enligt räntelagen. Var noggrann vid kontroll särskilt av datum för ränta. I juridisk mening kan det vara en skillnad mellan ”fr.o.m.” och ”från”. (Vid ”fr.o.m.” och ”t.o.m.” ska även det angivna datumet räknas med, medan vid ”från” och ”till” ska beräkning börja först dagen efter respektive sluta dagen före.) Se räntelagen (1975:635).

Upplupen ränta – per dagen för ansökan eller någon annan senare tidpunkt – måste anges av sökanden vid ansökan till KFM, se 3 § förordning (1991:1339) om betalningsföreläggande och handräckning. Upplupen ränta behöver dock inte anges vid tingsrätten och kan därför bortses från; det blir ju ingen skillnad i sak.

Om det påstås att fordran inte är förfallen till betalning gäller i korthet följande. Om käranden själv anför att fordran ännu inte är förfallen till betalning måste tingsrätten pröva om talan ska tillåtas enligt RB 13:1, annars ska talan avvisas. Om käranden menar att fordran är förfallen men svaranden bestrider det ska frågan dock prövas som en del av saken; om tings­rätten slutligen finner att fordran inte är förfallen till betalning ska käromålet därför ogillas, eventuellt med skrivningen att ”käromålet för närvarande inte kan bifallas”. Se RB 13:1 och Fitgers kommentar.

Ett fastställelseyrkande måste avse ett tillräckligt preciserat rättsförhållande mellan parterna. Yrkandet får inte avse ett rent sakförhållande (t.ex. att en viss skada/besvär har samband med en viss olycka) eller en ren rättsfråga (t.ex. huruvida ersättning för förmögenhets­skada kan utgå vid för lång handläggningstid enligt EKMR art 6), utan en rättsföljd måste knytas till frågan (t.ex. skadestånds­skyldighet). Ett exempel på ett tillåtet fastställelseyrkande i en tvist om försäkringsersättning ser ut som följer: ”Anna Andersson yrkar att tingsrätten fastställer att Folksam är skyldigt att utge trafik­försäkrings­ersättning till henne för den person­skada, i form av domningar och stelhet i nacken, hon lidit på grund av trafik­­olycka i Örebro den 11 september 2001.” Av yrkandet framgår således:

  • parterna,
  • att det avser trafikskadeersättning, till skillnad från försäkringsersättning i allmänhet eller skadestånd,
  • att det avser personskada, till skillnad från sakskada eller förmögenhets­skada,
  • vilka skador/besvär tvisten omfattar, detaljerna utvecklas i grunden,
  • att (i vart fall) frågan om samband mellan olyckan och besvären ska prövas (vilka frågor som i ett försäkringsmål ska prövas genom fastställelsetemat är ofta ett otyg; se särskild lathund för försäkrings- och skadeståndsmål),
  • vilken olycka tvisten rör.

Ett yrkande som i och för sig är tillåtet kan dock vara olämpligt av t.ex. process­ekonomiska skäl. Ett otillåtet fastställelseyrkande ska avvisas. Man bör undvika att utfärda stämning på ett otillåtet eller olämpligt fastställelseyrkande. Se Fitger RB 13:2 m.m.

EJ KLAR: Förbudstalan vid vite kan vålla särskilda problem. Se Fitgers kommentar till RB 13:1 eller 13:2? Se även Ekelöf.

Vid yrkanden om mellandom eller fråga till Högsta domstolen (”hissen”) är temat/frågan snarlikt ett fastställelseyrkande, men kan avse även rena rättsfrågor. Se RB 17:5 och 56:13–15, Fitger m.m.

Om käranden har särskild förmånsrätt i viss egendom kan denne – i samma mål jämte yrkandet att svaranden ska förpliktas att betala fordran eller i ett separat mål – yrka att betalning ska utgå ur den egen­domen. Detta har främst exekutionsrättslig betydelse och påverkar i normalfallet inte tings­rättens hand­läggning. Om fordran är grundad ska ett yrkande om betalnings­för­pliktelse bifallas, och om kärandens säkerhet är grundad ska även ett yrkande om att betalning ska utgå ur säkerheten bifallas. Om yrkandet att ersättning ska utgå ur viss egendom framställs mot annan än gäldenären, t.ex. vid tredjemanspant, är även denne svarande i målet. Se 4 kap 27 § utsökningsbalken och även 2 § 2 st lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

I vissa fall kan en talan föras av en kärandepart i eget namn men för någon annans räkning, t.ex. en talan av en aktieägare att en styrelseledamot ska utge skadestånd till aktiebolaget (se om Partställningen, 2.9 in fine) eller, i ett mål om äktenskapsskillnad eller vårdnad om barn, att den ena föräldern yrkar att den andra föräldern ska utge underhållsbidrag till parternas barn. I underhållsfallet är det dock i regel inte avgörande om yrkandet framställs till förmån för föräldern eller barnet, så länge det inte finns ett motsatsförhållande dem emellan.

Rättegångskostnader ersätts enligt RB 18 kap, särskilt 18:8 (allmänt) eller 18:8 a (FT‑mål); minns dock 18:8 a st 6 som kan ge käranden rätt till ersättning för handläggningen vid KFM med andra belopp (300 kr ansökningsavgift, 380 kr eget arbete/ombud, kostnad för registrerings­bevis). (Anm: Ombudskostnaden hos KFM höjdes 2014.) Notera att käranden i T‑mål har rätt till ränta enligt 6 § räntelagen på rätte­gångs­kostnaden även utan yrkande (se RB 18:8 st 2 och 18:14 st 1 p 2). Om käranden fram­ställer ett yrkande som synes ogrundat kan man påpeka det. Se RB 18 kap och förordningen (1991:1340) om ersättning för kostnader i mål om betalnings­föreläggande eller handräckning hos Kronofogdemyndigheten

Ersättning för inkassokostnad (180 kr), påminnelseavgift (60 kr), upprättande av amorteringsplan (170 kr) och förseningsersättning mellan näringsidkare/offentligt organ (450 kr; notera 5 § 2 st!) är inte rättegångskostnader utan regleras i lagen (1981:739) om ersättning för inkasso­kostnader. Borgenären kan även få ränta på dessa kostnader (RH 2010:18).

Äldre rätt: Ersättning för inkassokostnad (160 kr), påminnelseavgift (50 kr) och upprättande av amorteringsplan (160 kr) är inte rättegångskostnader utan regleras i lagen (1981:739) om ersättning för inkasso­kostnader, och nu gällande belopp framgår av förordningen (1981:1057) om ersättning för inkassokostnader. Borgenären kan även få ränta på dessa kostnader (RH 2010:18).

Familjemål och ärenden kan ha särskilda regler för rättegångskostnader. Se t.ex. 32 § ÄL, FB 3:11, 6:22, 7:19 och 21:13, även RB 18:2.

Uppräkning sker enligt lag av vissa periodiskt utbetalade belopp, t.ex. underhållsbidrag (enligt lagen (1966:680) om ändring av vissa underhållsbidrag) och livräntor (enligt lagen (1977:268) om uppräkning av yrkesskadelivräntor m.m., eller???).

Vid särskilda yrkanden måste kontrolleras om dessa kan handläggas i målet eller om det ska handläggas som ett särskilt mål eller ärende (detta gäller särskilt i mål med familjerättslig anknytning). Se nedan avsnitt 2.13 om Måltyp. Säkerhetsåtgärder (t.ex. kvarstad) regleras i RB 15 kap och 26 § ÄL.

Se även Kvittning och avräkning (5.5).

Regler om ändring av talan, dvs. när och om ett nytt yrkande får framställas eller ett befintligt yrkande får justeras, finns i RB 13:3. I direktstämda mål finns goda möjligheter för käranden att framställa nya yrkanden som stöder sig på samma eller väsentligen samma grund som det ursprungliga yrkandet. I mål som överlämnats från KFM på grund av att svaranden där bestritt kravet gäller detsamma. I mål som överlämnats sedan utslag meddelats och svaranden ansökt om återvinning är regeln den motsatta, med hänsyn till principen om reformatio in pejus. Detsamma gäller vid återvinning av en tredskodom. Käranden kan i dessa fall inte framställa ytterligare yrkanden i målet, och eftersom grunden redan är föremål för en rättegång torde det pga. litispendens eller rättskraft föreligga hinder att väcka en ny talan avseende yrkandena. Se NJA 1991 s 453, NJA 1989 s 47 och NJA 1982 s 95.

2.11 Grund/omständigheter

En stämningsansökan måste innehålla en klar redogörelse för de omständigheter som käranden grundar sitt krav på. Se RB 13 och 42 kap, Fitgers kommentar samt tillämplig praxis och doktrin.

Kort teoretisk redogörelse för grunden:

Kärandens ansökan om stämning ska – förutom bl.a. ett bestämt yrkande – innehålla en utförlig redogörelse för de omständigheter som åberopas till grund för yrkandet (RB 42:2). Grunden för talan är således de rättsligt relevanta faktiska omständigheter som är av omedelbar betydelse för utgången i målet (konkreta rättsfakta).

Svaranden ska i sitt svaromål – förutom bl.a. en inställning i sak – ange grunden för sitt bestridande med yttrande rörande de omständigheter som käranden grundar sin talan på, samt ange de omständigheter som svaranden vill anföra (RB 42:7). Svaranden ska således ange om de konkreta rättsfakta och bevisfakta (se nedan) som käranden åberopar bestrids eller vitsordas. Om svaranden åberopar andra konkreta rättsfakta och bevisfakta ska de anges.

Även omständigheter som inte är av omedelbar betydelse för utgången kan föras in i målet av parterna (bevisfakta, även kallade hjälpfakta). Bevisfakta är av medelbar/indirekt betydelse i målet då de ger stöd för en parts påstående att ett visst konkret rättsfaktum föreligger eller inte föreligger. Andra omständigheter, t.ex. en allmän bakgrund till parternas kontakter, kan anges men faller i regel utanför vad rätten kommer att pröva. Sådana omständigheter redovisas lämpligen separat från konkreta rättsfakta och bevisfakta.

Under den fortsatta förberedelsen ska parterna var för sig ange de ytterligare omständigheter som de vill anföra samt yttra sig över (dvs. i vart fall ange om omständigheten bestrids eller vitsordas) vad motparten anfört (RB 42:8).

Domstolen kan i ett dispositivt tvistemål grunda sitt avgörande endast på de konkreta rättsfakta en part åberopat (RB 17:3). Bevisfakta måste inte åberopas men de måste föras in i målet av en part (RB 17:2). De rättsregler (abstrakta rättsfakta, i brottmål kallade rekvisit) som aktualiseras i målet behöver varken åberopas eller bevisas (RB 35:2). Det kan dock vara lämpligt att parterna uppger vilka rättsregler de stöder sin talan på samt argumenterar för sin tolkning av dessa.

Omständigheter (konkreta rättsfakta eller bevisfakta) som åberopas sent i processen kan i vissa fall prekluderas och kommer då inte att beaktas (se t.ex. RB 42:15 a och 43:10).

Några vanliga frågor:

???

2.12 Bevis

En stämningsansökan ska innehålla uppgift om de bevis som åberopas, och dessa handlingar bör även bifogas. I praktiken medges dock käranden, formlöst, nästan alltid anstånd med att ange bevis­uppgift. Det är dock lämpligt att käranden ger in relevanta handlingar så att processen förs framåt, vilket kan påpekas. RB 42 kap.

Se även avsnitt 4.7 om bevis och bevisuppgifter.

2.13 Måltyp

Akter har färg i enlighet med deras mål-/ärendetyp (såvitt avser Stockholms tingsrätt):

  • Grön: Dispositivt tvistemål
  • Rosa: (Dispositivt) FT-mål
  • Blå: Familjemål (även mål om underhållsbidrag)
  • Vit: Ärende (se dock nedan om rättegångsbalksärenden)
  • Grå: Brottmål
  • Röd: Brottmål, häktad

Kontrollera om det är ett mål eller ett ärende. De allra flesta tvister är mål vilka avgöras genom dom. I tveksamma fall kan detta framgå av att en lagbestämmelse hänvisar till tvisten som en ”talan” eller att rätten ska ”förklara” eller ”förplikta” något. Ärenden avgörs genom slutligt beslut (som inte har någon rättskraft, se bl.a. NJA 2007 s 7). Ärenden kan inledas på fler sätt än genom ansökan, t.ex. anmälan, överklagande eller upptagande ex officio. Se t.ex. angående vårdnad, FB 6:8 a (mål) jämförd med 6:9 (ärende), samt frågor rörande sambors bostad, 22 och 31 §§ SamboL (kvarsittanderätt i mål om övertagande av bostad) jämförd med 28 § SamboL (ärende om kvarsittanderätt då bostaden är samboegendom).

Det finns även något som kallas rättegångsbalksärenden, vilket är ärenden som regleras i första hand direkt av rättegångs­balken (t.ex. undanröjande av ordningsbot eller strafföre­läggande enligt RB 59:6–10, och ansökan om kvarstad utan att ansökan om stämning sam­tidigt görs enligt RB 15 kap). ÄL fyller dock ut i den mån särskilda regler i RB inte finns. Sådana ärenden ska registreras som B eller T i Vera och ska ha en mot­svarande färg på akten. Se 3 § förordningen (1996:271) om mål och ärenden i allmän domstol; efter RB 6 kap.

Ett mål kan vara antingen dispositivt eller indispositivt. Den avgörande skillnaden är att parterna är fria att träffa förlikning i saken i ett dispositivt mål men inte i ett indispositivt mål. Mål om familjerättsligt underhållsbidrag är dock dispositiva mål, men om sådana yrkanden handläggs i ett indispositivt mål så behandlas målet i dess helhet som ett indispositivt mål så länge det finns delar av målet som är indispositiva.

Vissa yrkanden kan tas upp i ett familjemål, vanligen utan formell stämning. Se t.ex.:

  • I ett äktenskapsmål (ÄktB 14:5): underhållsbidrag (till make; även till barn enligt FB 7:12), vårdnad om barn (se även FB 6:17 st 1 p 2), barns boende (se även FB 6:17 st 1 p 2), umgänge med barn (se även FB 6:17 st 1 p 2), kvarsittanderätt, besöksförbud enligt ÄktB, samt förordnade av bodelningsförrättare.
  • I ett mål om vårdnad och boende (FB 6:17 st 4 och 7:12): underhållsbidrag till barn. (OBS att detsamma torde gälla även mål om enbart umgänge.)
  • I ett mål om fastställande av faderskap (FB 7:12): underhållsbidrag till barn.
  • I praktiken kan nya eller justerade yrkanden om vårdnad, boende och umgänge alltid framställas i ett mål om föräldraansvar. Det saknar avgörande betydelse att ett mål t.ex. från början handlade om enbart boende men det senare har övergått till att enbart eller i huvudsak handla om vårdnad eller umgänge.
  • Käranden torde i ett mål om föräldraansvar, utan ny ansökan om stämning, kunna framställa yrkanden avseende även annat barn än det ansökan om stämning avsåg.
  • Svaranden torde i ett mål om föräldraansvar kunna framställa egna yrkanden, utan ansökan om genstämning. Se t.ex. RH 2004:69 och NJA 2008 s 304.

Ett yrkande som faller utanför ovan angivna måste i princip handläggas i ett nytt mål, antagligen genom ny ansökan om stämning. Förutsättningar för kumulation eller i vart fall samordning av målen kan dock finnas.

Notera särskilt följande yrkanden vilka inte kan handläggas i ett familjemål utan måste handläggas i annan ordning, vanligen i ett separat ärende:

  • Tillstånd till åtgärd utan makes/sambos samtycke; ÄktB 7:8 och 24 § SamboL,
  • Särskild förvaltning av egendom; ÄktB 9:8,
  • Byte/entledigande av bodelningsförrättare (eller???; av pragmatiska skäl kan jag nog tänka mig att handlägga en sådan inom ramen för ett mål),
  • Ansökan om ersättningsgaranti eller utbetalning av ersättningsgaranti till bodel­nings­förrättare,
  • Byte/entledigande av boutredningsman/skiftesman (sådant yrkande kan tänkas framställas i ett mål om klander av arvskifte eller klander av testamente),
  • Edgång att bouppteckning är riktig (handläggs som ett mål); ÄktB 17:5 st 2.

Ett dispositivt tvistemål ska handläggas som ett förenklat tvistemål (FT-mål) då värdet inte överstiger ett halvt prisbasbelopp beräknat på visst sätt. Notera bl.a. att ett kvittningsyrkande (och givetvis även en genstämning) ska beaktas då värdet beräknas. Det kan i många fall vara svårt att bedöma om ett anfört motkrav på t.ex. prisavdrag är ett ”äkta kvittningsyrkande” (vars värde ska beaktas) eller endast en avräkning som en del av ett bestridande av yrkat belopp (som inte ska beaktas). Jag har som tumregel att om motkravet egentligen bara är ett bestridande av de delbelopp eller omständigheter som käranden anfört, eller om huvudfordran i sig inte är vad som diskuteras utan endast de omständigheter som svaranden åberopar (t.ex. fel i vara), så är det inte fråga om ett sådant kvittningsyrkande vars värde bör påverka om målet är ett FT-mål. Tingsrättens beslut om ett mål ska vara ett T‑mål eller ett FT‑mål kan få överklagas särskilt. Se RB 1:3 d och 49:4. Yrkande om handräckning rörande tillträde till bostad utesluter inte att målet ska vara ett FT-mål, se tingsrättens mål FT 10357-08 och FT 15895-09.

Jfr även Forum (2.6), Partsställning (2.9) och Yrkande (2.10), ovan.

2.14 Avdelning

Se tingsrättens arbetsordning (på intranätet ­– Ledning – Arbetsordning). Läs den noga i vart fall en gång.

Om ett mål ska omfördelas till en annan avdelning sker detta genom samråd mellan chefs­råd­män eller (enligt överenskommelse mellan chefsrådmännen i september 2009) berednings­jurister.

2.15 Övrigt

Vissa rättegångshinder ska i och för sig beaktas ex officio av domstolen, men aktualiseras i regel först när en part påtalar dess existens, främst res judicata och lis pendens. Se RB 13:6, 17:11 samt 34 kap i allmänhet.

avsnitt_2.txt · Senast uppdaterad: 2017/02/04 10:00 (extern redigering)