Interna länkar:

4 Målets/ärendets fortsatta handläggning

4.1 Delgivning med svaranden/motparten

Svaranden måste delges stämningen personligen eller genom ställföreträdare/ombud som är behörig att mottaga delgivning. Om en part delges genom någon som inte är behörig så räknas självklart inte den delgivningen, utan tingsrätten måste vidta nya delgivningsförsök.

Beträffande ärenden som inleds genom ansökan måste motparten delges ansökningshandlingen. Beträffande övriga ärenden, t.ex. överklagade myndighetsbeslut, ska motparten/-erna ofta delges överklagandet på samma sätt som om det var en ansökan.

Notera att fullmakt för ombud kan inskränkas så att ombudet inte har behörighet att t.ex. ta emot delgivning av stämning. Se RB 12:14–15.

I korthet är gällande praxis att vi delger med förenklad delgivning om vi får (t.ex. med svaranden då ett mål har överlämnats från KFM, se avsnitt 3.4 ovan), och i övriga fall med vitt kort (vanligt delgivningskvitto). Om kvittot inte inkommer skickar dosek en påminnelse. Om kvitto alltjämt inte erhållits vidtas andra delgivningsförsök, t.ex. med bekräftelse om mottagning per telefon eller med biträde av stämningsman. En juridisk person kan delges genom särskild delgivning med juridisk person. OBS särskilda regler för t.ex. dödsbon. I sista hand tillämpas kungörelsedelgivning. Se RB 11, 12 och 33 kap, 15–17 §§ ÄL, samt delgivningslagen (2010:1932). Se även domstolsverkets handböcker, avsnittet om delgivning.

4.2 Svaromålet och skriftväxling före muntlig förberedelse/sammanträde

”När ett skriftligt svaromål har kommit in till rätten, skall sammanträde hållas så snart som möjligt, om det inte med hänsyn till målets beskaffenhet är lämpligare med fortsatt skriftväxling.” Se RB 42:9 st 3.

I regel är det lämpligt att, sedan svaranden gått i svaromål, käranden yttrar sig över svaromålet innan muf hålls. Vid behov kan även svaranden föreläggas att yttra sig över kärandens genmäle innan muf. Det finns dock inget hinder att besluta om muf och kalla samtidigt som parterna föreläggs att yttra sig före muf:en. Parterna bör föreläggas att inkomma med bevisuppgifter, i vart fall preliminära sådana, före muf.

Om svaranden i sitt svaromål eller senare framställer ett eget yrkande måste det klargöras om det är, något förenklat, (1) ett processuellt yrkande som kan tas upp i målet, (2) ett yrkande om kvittning (”kvittningsinvändning”), eller (3) ett genkäromål. Om 2 och 3, se avsnitt 5.5 nedan.

Syftet med förberedelsen, skriftlig och muntlig, är att reda ut målet. Allt efter parternas processvana och tvistens beskaffenhet kan det vara lämpligt att skriva riktade förelägganden med konkreta frågor för parterna att ta ställning till, allt för att reda ut målet. En annan variant är att klart och tydligt ange hur tingsrätten, med mer eller mindre god vilja, uppfattar parten och därefter låta parten yttra sig över om denna uppfattning är korrekt. I alla fall är det lämpligt att ge parterna klara alternativ att välja bland. Se RB 42:6, 7, 8 (särskilt st 2), 9 samt 14.

Om käranden, i ett dispositivt tvistemål, redan före muf slutar medverka i processen kan denne delges föreläggande att senast visst antal dagar från delgivning ange om talan vidhålls, vid påföljd av tredskodom. Se RB 42:11 st 2.

Grova tumregler för tidsplan i dispositiva tvistemål: muf 1–3 månader från att svaromål inkommit, huf med ensam domare 3–6 månader efter muf, huf med tre domare 4–12 månader efter muf. När det är lämpligt ska tidsplanen skickas till parterna, antingen som en separat aktbilaga eller i samband med ett föreläggande eller i ett muf-protokoll. Se RB 42:6 st 4.

Ett välskrivet muf-protokoll tjänar som en sammanställning. Innan muf är gällande rutin att sammanställning inte behöver upprättas. Se vidare avsnitt 4.5 nedan.

4.3 Tredskodom

Om svaromål inte inkommer, eller svaromålet inte innehåller skäl som kan vara av betydelse vid prövning av saken, får tingsrätten meddela tredskodom, om käranden inte motsätter sig det. Om det framgår av handlingarna att käranden yrkar tredskodom och inte har några ytterligare anspråk på rättegångskostnader behöver inte käranden kontaktas. I andra fall ska käranden få tillfälle att yrka tredskodom och inkomma med kostnadsyrkande. Denna kontakt tas lämpligen per telefon. Exempel på skäl som kan vara av betydelse är alla sedvanliga invändningar om att betalning har skett, fel i vara, att det inte finns något avtal, eller att svaranden är fel part. Exempel på skäl som inte hindrar tredskodom är att svaranden har betalningssvårigheter, att svaranden avser att betala inom kort, eller att käranden har varit otrevlig mot svaranden. Se RB 42:11 st 1, 44:7 a och Fitgers kommentar.

Om svaranden har inkommit med svaromål men käranden har grundat sin talan på ett skriftligt fordringsbevis (t.ex. ett skuldebrev), svaranden inte har visat sannolika skäl för sitt bestridande och tingsrätten har erinrat om detta så kan tredskodom i många fall meddelas även då svaranden i och för sig bestritt och anfört skäl som i sig kan vara av betydelse, men inte visat sannolika skäl för dessa. Sannolika skäl kan anses uppnått om svaranden redogör för ett sannolikt händelseförlopp och åberopar bevisning till stöd för detta förlopp. Minns att samtliga yrkanden måste omfattas av det skriftliga fordringsbeviset för att kunna leda till en tredskodom som omfattar samtliga yrkanden; det är ytterst sällsynt att t.ex. grunden för ersättning för inkassokrav eller påminnelseavgifter nämns i fordringsbeviset. Käranden bör informeras om detta, och kan då vilja frånfalla de yrkanden som hindrar tredskodom av målet i dess helhet. Se RB 42:11 st 1, 44:7 b och Fitgers kommentar.

Om tingsrätten bedömer att tredskodom kan meddelas trots att svaranden har inkommit med ett svaromål behöver svaromålet inte kommuniceras till käranden. (Om käranden yttrar sig över svaromålet måste nog yttrandet skickas till svaranden och då finns ju ”risken” att svaranden presterar ett tillräckligt motiverat svaromål som hindrar tredskodom.) I stället bör en kontakt tas med käranden, lämpligen per telefon, att tingsrätten kan komma att meddela tredskodom och att käranden därför får tillfälle att inkomma med ett preciserat kostnadsyrkande. Därefter meddelas tredskodomen. Svaromålet kan skickas till käranden för kännedom med tredskodomen.

Om kärandens talan innehåller ett yrkande om rättegångskostnad ”som senare kommer att anges/preciseras” så kan tredskodom meddelas utan att det slutliga preciserade kostnadsyrkandet kommunicerats med svaranden. Om käranden däremot yrkat ett visst angivet belopp bör denne dock inte få höja det beloppet utan att höjningen kommuniceras med svaranden innan tredskodom meddelas; det förhöjda kostnadsyrkandet torde behöva delges. Om käranden å andra sidan inte tidigare framställt något kostnadsyrkande alls får denne inför tredskodomen inte yrka några rättegångskostnader; ett först då framställt sådant yrkande måste delges svaranden innan tredskodom meddelas. Minns att käranden ofta är villig att frånfalla yrkanden om det leder till att tredskodom kan meddelas enklare.

4.4 Kalla till muntlig förberedelse/sammanträde

Jurist beslutar att kalla till inställelse inför rätten via åtgärdsbladet. Dosek bokar i före-kommande fall ombud och kallar parter och ombud. Jurist ska på åtgärdsbladet ange:

  • Om det ska hållas (1) muntlig förberedelse (”muf”, huvudregeln, RB 42:9 st 3), (2) ”muf/huf”, muntlig förberedelse med erinran att den kan övergå i huvudförhandling i förenklad form (lämpligt då målet redan är utrett och ingen ytterligare bevisning väntas, RB 42:20, se även om bilaga B nedan), eller (3) sammanträde (gäller i ärenden, 13–14 och 18–21 §§ ÄL, jfr ”slutligt sammanträde” nedan).
  • Beräknad tid (i regel 1,5 eller 2 timmar; 3 timmar eller kanske t.o.m. ”heldag” för omfattande tvistemål och ärenden).
  • ”Svårt” mål (#) ska markeras (1) om målet kräver inläsning i god tid före muf/smtr, (2) om en viss domare ska ha muf:n/smtr:t (ange i så fall domarens initialer, t.ex. #GL), eller (3) om ett FT mål inte är lämpligt att handläggas av notarie. Se rutin om detta i dokumentet ”Avd 2 - Svåra mål, tresitsar och ordförandeskap”.
  • Bilagor kan bifogas kallelserna. För närvarande finns Bilaga A (erinran till ombuden att vara pålästa, att avge bevisuppgift, och att förlikningsfrågan ska tas upp och att huvudmännen därför bör närvara) och Bilaga B (erinran att muf kan övergå i huf och att bevisning därför bör hållas tillgänglig). Därutöver finns även Bilaga C, en uppmaning åt part/ombud i familjemål att sammanställa vilka yrkanden som numera görs gällande.
  • Vid muf i mål om vårdnad, boende eller umgänge där tingsrätten avser fatta interimistiskt beslut inhämtas i regel snabbyttrande/upplysningar från socialnämnden/-erna där barnet och föräldrarna är bosatta (FB 6:20). I tveksamma fall kan jurist ange vilken/vilka socialnämnd/-er som avses, men i regel kontrollerar dosek det. Dosek bestämmer i regel yttrandefristen, men enligt uppgift vill socialnämnderna ha minst 4–5 veckor för ett snabbyttrande, vilket därmed styr hur snart tingsrätten kan hålla muntlig förberedelse i målet.
  • OBS att begäran om snabbyttrande är samma åtgärdsinstruktion som vid utfärdande av stämning, se 3.3 ovan. Om snabbyttrande redan inhämtades då stämning utfärdades behöver givetvis inget nytt sådant inhämtas. Det är dock fullt möjligt att inhämta ett nytt snabbyttrande om tingsrätten avser fatta nytt interimistiskt beslut.
  • Ett särskilt utrymme finns för att ange behov av tolk (språk/land ska anges, samt vilken tid om tolken inte behövs för hela sammanträdet), säkerhet och teknik (t.ex. om en part vill ha särskild säkerhet, medhörning, närvaro per telefon eller video).
  • Om det kan föreligga en hotbild ska akten markeras som ”svår” (#) och lämnas till ordföranden senast en vecka före sammanträdet! I kvalificerade fall, se lagen (1981:1064) om säkerhetskontroll i domstol.

4.5 Handläggning efter muntlig förberedelse/sammanträde

Ambitionen är att den muntliga förberedelsen ska reda ut målet i sådan grad att den fortsatta beredningen är en ren transportsträcka till målets slutliga avgörande (se RB 42:9 st 4 och 42:14 st 2). Vid behov kan en särskild sammanställning därefter upprättas. När parternas bevisuppgifter inkommit och målet i övrigt är färdigberett är målet klart för huvudförhandling (ensam domare eller tresits) eller dom på handlingarna.

Ett välskrivet muf-protokoll tjänar som en sammanställning. Om detta inte är möjligt men tvisten behöver struktureras ska en särskild sammanställning upprättas, i vart fall efter muf. Sammanställningen skrivs i Vera, antingen som ett Dokument – Minnesanteckning omdöpt till ”Sammanställning”, eller som ett särskilt dokument (rättsutredning?) knutet till det framtida avgörandedokumentet, i regel ett odaterat domsavgörande. En sammanställning kan minska behovet av ett särskilt tryck i en tresits, eller förenklar i vart fall författandet av trycket. En sammanställning som skickas till parterna torde få en ny aktbilaga varje gång en ny version expedieras. Se RB 42:16 och avsnitt 4.6.

Vid muf föreläggs i regel den ena eller båda parterna att klargöra eller utveckla någon relevant fråga och/eller inkomma med slutlig och sammanhållen bevisuppgift (med ”slutlig” menas att den inte ska kompletteras i efterhand; med ”sammanhållen” menas att bevisuppgiften i sig inte ska vara en komplettering av en tidigare avgiven bevisuppgift utan en sammanhållen uppräkning av alla bevis som parten åberopar).

När parterna besvarar frågor som ställts bör nogsamt kontrolleras om frågan verkligen har besvarats.

4.6 Sammanställning

Detta avsnitt härrör från en separat PM om sammanställningar/muf-protokoll i dispositiva tvistemål.

4.6.1 Inledning

I och med EMR-reformen, som trädde i kraft den 1 november 2008, ska tingsrätterna i högre utsträckning än tidigare upprätta sammanställningar i tvistemål (RB 42:16). Sammanställningen kan vara ett separat dokument som uppdateras löpande i takt med att parter/ombud utvecklar sin talan (vilket torde vara tanken med bestämmelsen). En sådan separat sammanställning torde få en ny aktbilaga varje gång den expedieras till parterna i ändrat skick. Alternativt kan sammanställningen utgöras av ett tillräckligt uttömmande och väl strukturerat muf-protokoll. I det senare fallet kan texten från muf-protokollet vid behov föras över till ett separat dokument som därefter kan uppdateras löpande.

En sammanställning ska upprättas i varje dispositivt tvistemål som inte avgörs vid muf. I många fall är det lämpligt att ett utkast till sammanställningen finns redan inför muf:en eftersom en sådan ofta fångar upp eventuellt oklarheter. Denna ordning kommer troligen att medföra att tryck inför tresitsar inte behöver skrivas i samma omfattning, eller i vart fall underlätta tryckskrivandet avsevärt.

4.6.2 Allmänt om sammanställningar

Syftet med en sammanställning är att den på ett tillräckligt uttömmande men kortfattat sätt ska redogöra för parternas yrkanden, inställning och grunder. Sammanställningen (eller en separat tingsrättsintern minnesanteckning som förvaras med sammanställningen) bör även belysa eventuella oklarheter och brister i parternas framställningar så att rätten kan ta ställning till om parterna ska uppmärksammas på dessa.

En sammanställning ska i möjligaste mån kunna läsas fristående från akten, och den ska i princip redogöra för allt som behövs för att kunna förstå och avgöra målet. Hänvisningar till aktbilagor bör därför användas enbart om det verkligen är nödvändigt, t.ex. för att slippa repetera omfattande uppställningar eller tabeller. Intresset av att få en uttömmande sammanställning får i varje enskilt fall vägas mot det arbete som det är rimligt att lägga ner på målet när sammanställningen upprättas.

Språket och tempus bör vara som i en dom, detta även om sammanställningen görs genom ett muf-protokoll. Ett mer eller mindre ordagrant memorial från sammanträdet tjänar inte som sammanställning.

Ett förslag på disposition av en sammanställning (alternativt ett mer omfattande muf-protokoll) är denna, att kommenteras mer utförligt nedan:

  • Bakgrund (bara vid behov)
  • Yrkanden och inställning (ska alltid anges)
  • Grunder (ska alltid anges)
  • Sakframställningar/utvecklande av talan (kan utelämnas)
  • Frågor till parterna (vid behov)
  • Bevisning (vid behov)
  • Tidsplan och målets fortsatta handläggning och avgörande (vid behov)
  • Frågor för rätten (vid behov; ej allmän handling)

4.6.3 Bakgrund

En sammanställning kan innehålla en mycket kort översikt av tvisten och bakgrunden till denna, men i syfte att hålla sammanställningen kort och koncis kan detta avsnitt ofta utelämnas. Alternativt kan man hänvisa till en aktbilaga, vanligen stämningsansökan, vari bakgrunden framgår. I vissa fall, t.ex. efter en längre skriftväxling som slutligen lett fram till att parterna numera är överens om ett händelseförlopp, kan det dock vara lämpligt att redogöra för vad parterna faktiskt numera är överens om.

Använd gärna lämpliga förkortningar. Fysiska personer kan genomgående kallas vid deras efternamn, men det kan vara lika lämpligt att skriva ut hela namnet. Juridiska personer bör enligt min mening få en lämplig förkortning, eller möjligen en akronym. Trygg Hansa Försäkringsaktiebolag (publ) kan t.ex. ges förkortningen ”Trygg Hansa”. I detta fall måste akronym i stil med ”THFAB” anses olämplig. Om det enbart förekommer en enda juridisk person i målet kan den kallas ”bolaget”, ”föreningen” el.dyl., men en förkortning är i min mening att föredra.

4.6.4 Yrkanden och inställning

Parternas yrkanden och inställning till motpartens yrkanden ska alltid skrivas ut i dess helhet. Man kan möjligen underlåta detta om yrkandet är väldigt långt pga. t.ex. ränta från en mängd olika tidpunkter. I inställningen bör anges eventuella vitsord till belopp, räntesats, räntetidpunkt osv. Om ett yrkat belopp består av flera delposter eller har beräknats på något speciellt sätt bör detta redogöras för, lämpligen i ett särskilt avsnitt, under yrkanden eller grunder. Om svaranden yrkar avräkning (dvs. framställer ett kvittningsyrkande), jämkning el.dyl. anges det lämpligen under denna rubrik. Yrkanden om ersättning för rättegångskostnader bör anges.

4.6.5 Grunder

Detta avsnitt innehåller det viktigaste med hela sammanställningen; de rättsligt relevanta faktiska omständigheter som parterna åberopar till stöd för sin talan respektive sitt bestridande, samt deras inställning till de omständigheter som motparten åberopar.

Faktiska omständigheter kan vara av omedelbar betydelse för utgången i målet, dvs. att omständigheten föreligger eller inte är direkt avgörande för hur domstolen kommer att döma, eller av medelbar/indirekt betydelse genom att deras existens bevisar eller indikerar att ett visst rättsfakta föreligger. Omständigheter av omedelbar betydelse benämns (konkreta) rättsfakta, övriga omständigheter är bevisfakta eller hjälpfakta. Bevisning kan åberopas till styrkande av rättsfakta eller bevis-/hjälpfakta. En sammanställning bör innehålla i vart fall de rättsfakta parterna åberopar, samt i nödvändig mån de bevis-/hjälpfakta som framkommit (bevis-/hjälpfakta behöver dock inte åberopas, utan det räcker att omständigheten förts fram i målet och att den inte har prekluderats). Ofta anger ombud rättsfakta under rubriken ”grund” och övriga omständigheter (ofta blandat med bakgrund, rättsfakta och ren plädering) under ”sakomständigheter” eller ”utvecklande av talan”; man bör dock inte lita på att ombuden har rätt i sin klassificering.

Minns att det i regel måste vara faktiska omständigheter (konkreta rättsfakta) som åberopas som grund, dvs. verkliga händelser. Någon som påstår att svaranden har varit vårdslös måste ange vad svaranden faktiskt har gjort eller underlåtit som man menar är vårdslöst. Huruvida det påstådda handlandet är vårdslöst eller inte är den bedömning rätten ska göra när man prövar om de rättsregler/rekvisit (abstrakta rättsfakta; även kallat rättsligt stöd eller rättslig kvalifikation) som aktualiseras har uppfyllts eller inte, men detta är inte något man kan föra bevisning om. Rättsregler behöver heller inte åberopas; rätten kan lagen (dock inte utländsk rätt). (Utlåtanden av rättssakkunniga om innehållet eller tolkningen av gällande svensk rätt kallas responsa och är inte bevis i process¬rättslig mening. Ett sådant utlåtande är en del av partens plädering.) Bedömningen om t.ex. ett medicinskt samband eller värderingen av en viss egendom eller sakskada torde dock vara faktiska omständigheter i den meningen att man kan åberopa förhör med en sakkunnig för att styrka sitt påstående. Även frågan om det t.ex. vid en trafikolycka varit ”skymd sikt” är en faktisk omständighet som man kan föra sedvanlig bevisning om, även om bevistemat kanske bör preciseras till på vilket sätt sikten var skymd.

Grunderna ställs lämpligen upp i kolumner vilket tydligt klargör vilka omständigheter en part åberopar och motpartens inställning till dessa. Alternativt kan grunderna numreras eller sorteras i underrubriker, bara det klart framgår vad som hör till vad och motpartens inställning till vad som anförts. Tanken är alltså att kärandens grund i avsnitt 1 bemöts av svaranden i dennes avsnitt 1, avsnitt 2 bemöts i avsnitt 2, osv. Om målet innefattar ett flertal grunder som tillsammans bildar en längre tabell eller text kan det vara lämpligt att inleda med en mycket kortfattad uppräkning av grunderna (ungefär som en innehållsförteckning). Grunderna bör alltid skrivas ut i dess helhet, även om det ofta krävs en hel del arbete för att sammanställa dessa. Hänvisning till aktbilagor bör alltså inte användas.

I regel är det lämpligast att börja med det minimum av kärandens grunder som behövs för bifall till talan. Detta kan låta självklart, men det är ganska vanligt att käranden redan i sin stämningsansökan åberopar omständigheter som käranden faktiskt inte har åberops- eller bevisbördan för (t.ex. att svaranden inte har betalat, att levererat gods inte var behäftat med visst fel, eller att svaranden inte har reklamerat i tid). Dessa kärandens omständigheter, som egentligen är kärandens inställning till omständigheter som svaranden åberopar, bör i min mening lämpligen redovisas efter svarandens bestridandegrunder (se nedan).

Svarandens bestridandegrunder bör struktureras och ställas upp i en lämplig ordning, om svaranden inte själv gjort detta; t.ex. bör en invändning om att levererat gods är behäftat med fel anges innan en invändning om att parterna i vart fall träffat en förlikning. Tänk även på att många bestridandegrunder i praktiken gör svaranden till den som framställer ett yrkande och har att bevisa vad som påstås, främst när svaranden yrkar prisavdrag eller skadestånd att avräknas mot kärandens fordran (som i sig ofta är vitsordad). Minns att svaranden kan (1) bestrida eller vitsorda (faktiska) omständigheter som käranden åberopat, och/eller (2) åberopa andra omständigheter (motfakta) som käranden därefter har att ta ställning till på samma sätt, och/eller (3) bestrida att de omständigheter käranden åberopar medför den rättsföljd som käranden gör gällande (en rättsinvändning).

Slutligen ska sammanställningen ange båda parternas inställning till motpartens olika åberopade omständigheter. Det är dessvärre inte helt ovanligt att en del av grunden passerar skriftväxlingen utan att den uttryckligen har bemötts av motparten, även om det ofta är självklart att motparten på direkt fråga kommer att säga att omständigheterna, eller i vart fall rättsföljden, bestrids. Det kan även vara oklart i vilken mån en parts omständighet är ett motfaktum eller bara ett bestridande av motpartens påstående; även om skillnaden ofta är rent akademisk kan det vara av värde för dispositionen att hålla isär de två. I vart fall vid muf bör inställningar i alla delar avkrävas parterna.

I samtliga fall bör man enligt min mening så långt som möjligt använda parternas egna ord när man redogör för deras rättsligt relevanta omständigheter; även om tingsrätten ska leda processen så bör vi inte riskera att göra en parts talan vara sig bättre eller sämre genom att vi ändrar på formuleringar.

4.6.6 Sakframställningar/utvecklande av talan/plädering

Ytterligare utveckling av parternas talan och anförande av andra sakomständigheter än vad som framgår av grunden kan ofta utelämnas, om inte detaljerna är av särskilt intresse för parter, ombud eller rätten inför den fortsatta handläggningen. Detsamma gäller parternas plädering och åberopande av rättsregler, även om det naturligtvis inte är fel att kortfattat redogöra för detta. Minns att grunden är det viktiga i målet och i strikt mening det enda domstolen grundar sitt avgörande på. Därför saknas det ofta anledning att i sammanställningen repetera eller ens hänvisa till vad parterna i övrigt kan ha anfört i sina inlagor. Se dock ”frågor till parterna” nedan.

4.6.7 Frågor till parterna

Muntliga förberedelser medför ofta att parterna vill ha svar på vissa frågor av varandra. Svar på dessa frågor bör ofta redovisas fristående från grunden eftersom grunden annars riskerar att tyngas och bli oklar. Svaren på frågorna hänförs nämligen ofta till ”sakomständigheter”, vilka ofta bör hållas borta från sammanställningen. Om parterna föreläggs eller åtar sig att besvara ytterligare frågor redovisas detta givetvis separerat från grunderna. Det är min bestämda uppfattning att man inte kan förelägga en part att ge in handlingar, om det inte sker efter prövning av ett yrkande om edition eller om handlingen är ett bevis som parten faktiskt åberopat. Parten/ombudet kan dock åta sig att ge in handlingar.

4.6.8 Bevisning

Det är en smaksak om man vill ange parternas bevisning i sammanställningen/muf-protokollet, men bevisuppgifterna kan ofta utelämnas. Antingen finns ju partens bevisuppgift redan i en inlaga vilken man i så fall lämpligen hänvisar till, eller så ska parten inkomma med en slutlig och sammanhållen bevisuppgift och då saknas det i regel anledning att dessförinnan redogöra för bevisningen. Att det underlättar planeringen av målets fortsatta handläggning kan dock vara en anledning att redogöra för bevisuppgifterna.

Det kan dock vara lämpligt att vid en muf anteckna en parts bevisuppgift om det finns skäl att tro att parten därefter inte kommer att prestera en fullständig bevisuppgift, t.ex. då en part processar utan ombud. Då kan det vara bra att göra så mycket som möjligt av arbetet med bevisuppgiften medan man har parten på plats.

Det kan för övrigt även vara läge att påminna ombud om att bevisning ska styrka faktiska omständigheter (”till styrkande av fordran” är inte en faktisk omständighet, inte heller ”till styrkande av vårdslöshet”) som är tvistiga (dvs. inte vitsordade) och av betydelse i målet (dvs. åberopade av parten som grund för dennes talan/inställning, eller som ett hjälpfakta till grunden). Se avsnitt 4.7.

4.6.9 Tidsplan och målets fortsatta handläggning och avgörande

Muf-protokollet bör, i samråd med parterna, avslutas med följande uppgifter samt en tidsplan för handläggningen fram till och med huvudförhandling (lämpligen under rubriken ”Målets fortsatta handläggning”):

  • Parternas inställning till rättens sammansättning vid huvudförhandling (tresits eller ensam domare). I förekommande fall även begäran om mellandom eller dom på handlingarna.
  • Tid för huvudförhandling bokas (vanligen inom den period som angavs i en eventuell inledande tidsplan, i så fall 7–9 arbetsmånader efter att svaromål inkommit om tresits påkallas) och lämpligen kallas även närvarande parter och ombud muntligen; om kallelser utfärdas ska detta och alla påföljder vid utevaro o.dyl. framgå av protokollet. Vid behov bokas även reservdag.
  • Huvudförhandlingsplan upprättas så långt som möjligt. Tidsåtgång för sakframställningar, genomgång av skriftlig bevisning, förhör och pläderingar uppskattas. Om en part ska hänvisa till ingivna handlingar eller sammanställningen som en del av sin sakframställan ska detta antecknas.
  • Parterna ska vid behov besvara frågor (se rubrik ovan), lämpligen inom några veckor från muf:en. (Undvik att ange ”inom tre veckor från delfående av protokollet”, eftersom protokollet aldrig delges; ange i stället ett bestämt datum.)
  • Parterna ska inkomma med slutliga och sammanhållna bevisuppgifter, i regel först käranden. Tidsfristerna för bevisuppgifterna bestäms med hänsyn till när huvudförhandlingen hålls.
  • I regel bör även det datum då förberedelsen ska anses avslutad (RB 42:15 a) beslutas och anges. I detta besked ska erinras om följderna av att målet stängs (se mall). Tidpunkten bör bestämmas till minst 1–3 månader före huvudförhandlingen.

Om en muf avslutas utan en tidsplan men med ett avgörande i någon fråga är det viktigt att det samtidigt meddelas någon sorts beslut om målets fortsatta handläggning eller att målet på annat sätt förs framåt och inte ”somnar”. I värsta fall vaknar målet när beslutet vinner laga kraft, men det är ofta lämpligare att parterna förelagts el.dyl. redan dessförinnan.

4.6.10 Frågor för rätten

Avslutningsvis kan vid behov upprättas en lista över frågor av betydelse för rätten (listan är alltså inte en allmän handling eller en del av akten), t.ex. processuella spörsmål, tankar om målets fortsatta handläggning som inte framgår av en eventuell tidsplan, Aha!-upplevelser om gällande rätt, brister i parternas talan vars betydelse måste övervägas och eventuellt påtalas, notering att viss domare lämpligen bör/inte bör delta i målets slutliga avgörande, parternas senaste förlikningsbud, notering om andra tvister mellan samma parter, eller andra uppgifter om omständigheter som inte är en del av målet men ändå kan ha viss betydelse.

4.7 Bevisning och bevisuppgifter

Bevisning kan åberopas för att styrka (bevisa) att en omständighet (dvs. ett konkret rättsfaktum eller bevisfaktum; se avsnitt 2.11) av betydelse i målet, och som är tvistig, föreligger eller inte föreligger (jämför RB 35:7).

Parterna ska under förberedelsen i målet ange vilka bevis de åberopar (RB 42:2, 7 och 8). De bevismedel som finns är förhör med part (eller ställföreträdare för part), förhör med vittne, skriftlig bevisning, syn (av en plats eller ett föremål) och sakkunnigs utlåtande (se RB 35–41 kap).

En suppleant för en styrelseledamot ska höras som en part under sanningsförsäkran, dvs. inte som vittne; se Marknadsdomstolens dom MD 2010:27 och Arbetsdomstolens dom nr 71/13, mål nr A 60/12.

En person som ska höras (part, vittne eller sakkunnig) ska anges med namn, adress och telefonnummer. Om parten begär att personen ska delta på annat sätt än genom personlig närvaro vid domstolen, t.ex. genom telefonförhör eller videolänk, ska det anges. Ett förhörstema bör även anges, dvs. en kort beskrivning av vad förhöret ska handla om. Förhörstemat anges i kallelsen till förhörspersonen (RB 36:7 st 2).

I vissa fall kan en skriftlig utsaga godtas och ersätter då förhöret med en part eller ett vittne (RB 35:14).

Avgörande för om en förhörsperson är vittne eller sakkunnig är i korthet att ett vittne i princip endast hörs om sina iakttagelser, medan en sakkunnig uttalar sig om en bedömning denne gjort, vilken kan ha gjorts mot bakgrund av vissa iakttagelser (jfr Fitgers inledning till RB 40 kap., med vidare hänvisning till Edelstams avhandling Sakkunnigbeviset). Ett bevis som ska styrka en sakkunnig slutsats, t.ex. ett värde eller ett medicinskt eller tekniskt orsakssamband, är per definition ett sakkunnigbevis. Ett vittne är skyldigt att vittna om sina iakttagelser, men ett uppdrag som sakkunnig baseras på den sakkunniges frivilliga åtagande av uppdraget som sakkunnig. Det ligger i sakens natur att sakkunniga även kan komma att begära ersättning för sitt arbete.

En partssakkunnig (en sakkunnig som åberopas av en part) måste avge ett skriftligt utlåtande (RB 40:7 och 19). Den sakkunnige ska även höras muntligen om en part yrkar det och den sakkunniges hörande inte uppenbart saknar betydelse eller om rätten finner det nödvändigt (RB 40:8 och 19). Annan bevisning torde inte kunna styrka sakkunniga slutsatser, men kan dock åberopas för att styrka t.ex. de moment eller iakttagelser som en bedömning baseras på.

Angivna gränsdragning gäller i princip även i familjemål. Detta innebär att den som gjort en vårdnadsutredning (FB 6:19) i regel kommer att höras som en sakkunnig, som indirekt utsetts av domstolen (se NJA 1989 s 335 och RH 1986:148, dock utan att frågan på något sätt varit det centrala i referaten). Vidare bör t.ex. en psykolog, eller annan som uttalar som om barnets mående eller utveckling på ett mer kvalificerat sätt än genom att endast beskriva vad barnet sagt och gjort, i regel behandlas som en partssakkunnig.

Skriftliga bevis, skriftliga utsagor och sakkunnigutlåtanden ska ges in till rätten.

För varje bevis ska anges ett bevistema, dvs. vilka omständigheter (konkreta rättsfakta eller bevisfakta) som beviset ska styrka. Om ett bevisfaktum ska styrkas ska det även anges eller annars klart framgå vilket konkret rättsfaktum detta i sin tur ska styrka. Bevisning kan alltså enbart föras rörande preciserade tvistiga faktiska omständigheter som är av betydelse i målet. Bevisning kan således inte styrka t.ex.

  • ”yrkandet” eller ”talan i målet” (detta är för oprecist, de faktiska omständigheter som ska styrkas måste anges),
  • ”fordran” eller ”att försäkringsfall föreligger” (detta är för oprecist, de faktiska omständigheter som grundar fordran respektive försäkringsfallet måste anges),
  • ”avtal” (detta är för oprecist, i vart fall måste anges när och hur avtalet ingicks),
  • ”att reklamation skett” eller ”när reklamation skedde” (detta är för oprecist, tidpunkten och formen för reklamationen måste anges),
  • ”att det är fel i varan” (detta är för oprecist, felen måste anges),
  • ”att X agerat vårdslöst” (detta är för oprecist, de faktiska omständigheter/handlingar som utgör vårdslösheten måste anges),
  • innehållet i svensk rätt (se RB 35:2), eller
  • att en viss omständighet är ”oskälig”, att ett visst handlande är ”vårdslöst” eller att en viss rättsregel annars är tillämplig (bevisning kan inte föras om juridiska bedömningar och slutsatser; dock får parten argumentera för sin tolkning).

Frågor under ett huvudförhör som faller utanför angivet bevistema kan komma att avvisas (se NJA 2006 s 520). Omständigheter (konkreta rättsfakta eller bevisfakta) som faller utanför ett angivet bevistema kan i vissa fall prekluderas och kommer då inte att beaktas (se t.ex. RB 42:15 a och 43:10).

En part kan vid en förhandling vilja hänvisa till handlingar ”sakframställningsvis”. Att en handlings existens och innehåll är ostridigt kan dock sakna betydelse. Om en part menar att handlingen styrker en viss tvistig omständighet av betydelse i målet så är handlingen rätteligen ett bevis och ska anges och behandlas som ett sådant. Handlingar som endast visar otvistiga omständigheter kan i och för sig användas som åskådningsmaterial under partens sakframställning, men de utgör då inte bevis, och sådana hänvisningar kan vara överflödiga.

4.8 Inför huvudförhandling/slutligt sammanträde

(Se blankett för huf-plan under Miscellaneous!)

avsnitt_4.txt · Senast uppdaterad: 2017/02/04 10:00 (extern redigering)